Fröken Smillas känsla för snö

I morse när vi stack ut våra nosar var hela världen täckt av ett tjockt lager nysnö. Vi ylade av lycka och kastade oss ut och rullade och ålade oss fram i snön. Livet är bra härligt när man är valp och hela världen är täckt av nysnö.
Vi gick ut i skogen och där berättade Smilla för mig att det finns bara två namn för snö på grönländska. Det är en myt att det skulle finnas fler. Den här typen kallas ”qanik”, och består av nästan tyngdlösa kristaller som faller som små stjärnor från himlen och täcker marken som ett mjukt täcke. Den andra typen kallas ”aput” och är gammal snö som legat och blivit hård. Jag bara nickade och lyssnade med stora öron. Vad hon kan, min syrra.
Skogen var alldeles tyst och det var ingen som hade gått på stigarna ännu. Det kändes som om vi var de enda labradorerna i hela världen. Det ända vi hörde var mattes knarrande steg bakom oss.
Smilla berättade också att man först ska dra ett djupt andetag innan man sticker ner nosen i snön och sedan ska man blåsa ut så hårt man kan. Det är jätteroligt för då yr snön liksom. Vi frustade och blåste så mycket så vi blev alldeles vimmelkantiga och var tvungna att snurra oss lite till i snön.
Det är så spännande för snön gömmer en massa lukter och spår. Man måste sticka ner nosen för att känna lukter och vill man sedan följa spåret så blir man som en livslevande labradorplog.
Smilla berättade också att snön inte bara är ett spännande täcke under vilken det döljer sig spännande saker, det är också tusentals potentiella snöbollar. Husse och matte kan plocka upp en boll precis var som helst.

- Men vet du, sade hon sedan, när de kastar iväg dem så bara försvinner de. Jag har aldrig riktigt förstått var de tar vägen.

Jag bara nickade och var helt förtrollad över detta mysterium. Tänk vad syrran kan mycket. Det märks att hon är mycket äldre och mer erfaren än vad jag är.
När vi kom hem så låg jag funderade på vart snöbollarna tar vägen och när jag somnade drömde jag att jag hittade dem.

Tänk dig, tusentals snöbollar…