Kojägaren

Nu har vi haft två mycket händelserika dagar. Husse flög ner till Stockholm i fredags för att vara med på en konferens medan vi labbar och matte stannade kvar i Åre.

Igår morse sa matte: "Nu, labbar, ska vi ut i skogen". Sagt och gjort, vi packade en ryggsäck och så gav vi oss iväg till Brattlandsjön. Första delen av vandringen var supernajs men sedan blev det bara tuffare och tuffare. Det var blött och lerigt hela vägen. På bilden ser ni hur Smilla och jag står på en av alla myrar vi tog oss över. Vi blev bara smutsigare och smutsigare ju längre vi gick.




Till slut kom vi fram till Brattlandsjön. Då insåg vi att den tuffa vandringen hade varit värt vart enda steg.



Eftersom vi blivit så smutsiga så hoppade vi i vattnet och simmade av oss all smuts. Efter badet gick vi tillbaka hela vägen. Snacka om att vi var helt slut när vi kom hem till stugan. Vi sov hela kvällen sen. Vi gick inte ut ens när matte höll på att värma upp bastun och dörren stod öppen under den tiden.



I morse var det dags igen. "Nu ska vi gå Nordmittleden", sa matte. Sagt och gjort. Den var inte lika tuff som vandringsleden till Brattlandsjön utan den var väldigt promenadvänlig. MEN - vi blev tvugna att ta oss över en kohage och när kommit halvvägs såg vi en hel hjord med kor på andra sidan backkrönet. Smilla och jag kaxade upp oss ordentligt och började skälla på dem. Jag fick för mig att jag skulle försvara matte och Smilla och då helt plötsligt började monsterkossorna spring mot oss. Det var INTE kul. Jag måste erkänna att jag blev jätterädd och sökte skydd hos matte. Matte som är en tuff tjej motade bort dem så att vi kunde fortsätt gå över hagen. Jag höll mig bakom matte hela tiden. Jag liter inte på de där enormt stora monsterkossorna...

Här kommer han, kojägaren, Hobbe. Man skulle inte kunna tro att han sökt skydd bakom matte för en stund sedan...

Resten av vandringen smög vi på varandra. Smilla smög iväg och gömde sig och när jag kom lite närmare så skrek hon "Attack!" och så hoppade hon på mig. Sedan var det min tur att smyga på henne och attackera henne. Vi hade helkul!

Som om vi inte varit med om tillräckligt under denna vandring... På vägen hem blev vi tvugna att passera denna skärckinjagande vakthund... Det är många faror som lurar ut i skogarna i Åre...

Blåbärslabbar

Igår vandrade vi längs med Åreskutan ner mot en sjö som heter Ullsjön. Det var en väldigt snäll och trevlig led utan några strapatser. I slutet på leden så kommer man då fram till Ullsjön och där kan man bada. MEN - husse och matte hade glömt vår dummie i stugan så vi fick hålla tillgodo med en petflaska. "Man tar vad man har", sa matte.



Så här trevligt var det längs med leden.



Eftersom vi kunde strosa fram i så trevlig takt så hann Smilla och jag proppa i oss en hel del blåbär. Husse och matte bara skakade på huvudet åt oss. "Ni är bra konstiga labbar ni," sa de. "Jag har väl aldrig hört på maken, labbar som käkar blåbär, " sa matte på sin bredaste stockholmsdialekt. "Ja", sa vi, "det är ju jättegott och så bli man så coolt blå om tungan."



Här ser ni en bild på blåbärskungen i Åreskutan... Vad ska han hitta på här näst?

Hobbes första vandring på fjället

Det är verkligen lika häftigt i fjällen som Smilla har berättat. Det första vi sprang på var en bäck som vi badade i. Det var lite halt på stenarna så jag fick hjälpa Smilla att komma upp. Husse stod redo för att hjälpa till om det behövdes - men det gjordet ju inte.



Vi vandrade längs med en led i flera timmar. Det var bara att följa pinnarna med röda kors på så kommer man fram, berättade Smilla.



Det var tufft att vandra så vi stannade efter ett tag för att äta lite lunch och för att vila oss en stund. Och det var verkligen som Smilla berättat, man får skinkmacka när man är ute på tur på fjället. Och inte vilken macka som helst, en tunnbrödrulle med basturökt skinka. Jo, jag tackar ja. Rullen försvann blixtsnabbt kan jag berätta. När jag vände mig om för att sno Smillas så var den också borta. Tusan också! Jag får vara med lite mer nästa gång.




Smilla bara satt och njöt efter tunnbrödrullen. "Ser du, Hobbe", sade hon. "Vissta är det fantastsikt!" "Ja", sa jag och så kastade mig på henne för att brotta ner henne. Det är extra härligt att brottas i fjällen...

Äntligen!

Så gav vi oss då ÄNTLIGEN iväg till fjällen. Resan blev lång (74 mil) men Smilla och jag sov oss igenom större delen av den. När vi kom fram intog vi huset och tomten direrkt. Huset var helhärligt och tomten enorm. Smilla och jag som sovit hela resan och hade massor av spring i benen toksprang runt och jagade en stackars katt som levt ett lugnt liv till nu och vi kollade varenda vrå av tomten och vi hittade massor av bra saker som vi kunde slåss om.

Vi hade så kul att Smilla inte ville gå in. Hon ville bo utomhus sade hon men det gick inte matte med på... Trist...

50 meter nedanför huset finns en älv som vi gick ner till efter maten. Det var jättekul att simma runt i den. Vi fick jobba lite extra mycket eftersom det flöt neråt hela tiden. Det var inte farligt för vi kunde bottna nästan överallt och draget var inte så starkt.

Livet är bra härligt ändå. Tänk att få stå i en älv och lyssna på vattnet som sakta rinner och fåglarna som kvittar. Jag är en lycklig labbe just nu.

Smilla berättar om fjällen

"Smilla, nu är det bara två dagar kvar tills vi åker", sa Hobbe i morse. "Kan du inte berätta mer om fjällen?"

Smilla lade sig tillrätta och så började hon berätta. "Förra sommaren när vi var i fjällen i tre veckor så gick vår mamma i väntans tider. Matte och husse gick omkring och väntade de också. Hundra gånger om dagen sade: "Undra om valparna har kommit nu?" För att få dem att tänka på annat drog jag iväg de till fjälls."



"Hobbe, om du visste vad härligt det är att springa uppe i fjällen och över myrarna! Vart man än tittar ser man fantastiska vyer. Och när man minst anar det dyker det upp en och annan sork som man kan jaga lite."



"Och så finns det vattensamlingar lite varstans som man kan bada i. Så fjällen är en kombination av skog och bad, allt i ett, hur häftigt som helst."

" När man gått en bra stund så behöver man vila lite. Husse och matte brukar ha mycket gott med sig i sina ryggsäckar. Och det här är ett av det mycket sällsynt tillfällen då jag har fått äta något annat än mitt näringsrika foder. På fjället få man skinkmacka med smör och allt." "Woooow", sa Hobbe.

"Om det blir dåligt väder så kan man stanna till vid de raststugor som finns längs med lederna. Det är jättemysigt att sitta inne i en sån stuga när det ösregnar."

"När man gått långt och är lite ömm i tassarna så är det jätteskönt att simma ut och svalka av sig." Och vattnet är så rent och frächt så att man kan dricka det."

"Men det allra bästa var nog ändå när Quintus kom på besök. Då hade jag varit ensam med husse och matte i två veckor och det enda dom pratade om var: När kommer valparna? Det var väldigt kul att vara ute på fjället tillsammans med en kompis och när vi kom hem till huset brottades vi på uteplatsen och sedan sov vi som grisar."

"Som du vet så är Quintus en försiktigt badare men jag fick honom faktiskt att gå ut en bra bit. Fjällen påverkar oss alla på ett märkligt sätt, helt plötligt vågade Quintus bada."

"När vi var där de sista dagarna så föddes du då äntligen. Husse och matte var helt otroligt lyckliga. Och jag också för den delen. När jag hörde att du hade anlänt tänkte jag att nästa gång vi åker till fjällen så har jag med mig min lillbror. Du kommer att älska fjällen, Hobbe."

"Åhhh, jag vill åka nu!", sade Hobbe. "Varför kan tiden inte gå fortare?"

Vem har bitit av mattes solros?

Snacka om ertappade!



Det knakar helläckert när man biter i stjälken! Smilla, lyssna!



"Jag vill också testa", sa Smilla och gick iväg med solrosen - det som fanns kvar av den vill säga...



Hm... Undra om man kan äta själva solrosen?

Får jag också smaka?

Ahhh! Det var de det!

Undra hur bladen smakar?

Så här fin var den...

Surt om vinbären, sa Hobbe

Vi har två nördar i vår familj... Husse är en trädgårdsnörd. Han har ägnat hela söndagen till att plocka röda vinbär...



Och matte är en fotonörd. "Kom, labbar så skall vi ta en fin bild på er tillsamman med vinbärsskörden", sa matte. Suck....



"Attack, Smilla", sa jag och så hoppa vi på skålen med vinbär.



Men, fy tusan, vad sura de var!

Vi försökte verkligen få i oss några men det bara gick inte.

"Om jag bökar runt lite så kanske jag hittar en som är lite sötar", tänkte jag.

Men icke! Det bara går inte att äta dem. Vad ska man ha dem till egentligen? Är det någon som har något bra recept? Hör av er!

Nu är det bara nio dagar kvar...

... tills vi åker upp till fjällen för att vandra. Jag frågade Smilla hur det är uppe i fjällen och då tittade hon drömmande på mig och sade: "Alldeles, alldeles underbart. Kommer du inte ihåg hur det var när vi var med matte i fjällen i höstas?" "Lite kanske", sade jag, "jag var ju bara tre månader då."



Jag minns att huset vi bodde i låg i skogen så vi hade öppna landskap och myrar rakt utanför dörren. Det luktade underbart där, en blandning av myr, barr och skog.



Jag minns att Smilla lärde mig att gräva upp rötter som hon tuggade på. Jag försökte men jag fick inte upp några. Får testa igen nu när vi kommer upp.



Jag minns att det var ganska kallt men att solen lyste vackert så att man fick långa skuggor.

Och på kvällen så såg det ut som om himlen stod i lågor. Suck, vad härligt det ska bli...

Dags att bada...

" I dag är det dags att bada", sa matte på morgonen. JAAA, skrek Smilla och jag i korus och så hoppade vi runt matte tills hon blev alldeles snurrig. Men till vår fasa upptäckte vi att hon menade en sak och vi en helt annan.

Först åkte vi på kloklippning... Har aldrig förstått vitsen med det...



Försökte till och med bita i tången så att matte skulle sluta...



Sedan tog hon fram kardan och borstade bort all lös päls som vi håller på och fäller och sedan åkte vi ner i badkaret... Öronen blev rengjorda de också...



Jag var helt slut efter "badandet" så jag somnade i mattes väska. Jag gillar den andra sorten bättre, den där Smilla hämtar dummisar och jag leker monsterhaj...